|
Final Racerapport 2003-09-28
Första träningen gick bra, Jag var
snabbast även på andra passet.
Till tidkörningen hade vi laborerat med utväxlingen men
det var inte någon större skillnad så vi gick tillbaka
till första Race på Lördagen.
Tidkörningen var jag snabbast med Anders
Gabrielsson på andra plats och Hans Karinen på tredje
plats. Det var mellan oss som seriesegern stod mellan.
Allt verkade OK inför första finalen, Jag
tog starten i regnet men fick misständning ut på rakan. I
tre varv gick bilen illa innan den sedan helt stannade.
Instrumenteringen blinkade osv. Batteriet hade skakats
sönder vilket resulterade i kortslutning mellan cellerna.
Nu var läget bekymmersamt. Gabbe blev trea i Race med
Karinen på fjärde. Nu låg jag 5 poäng efter Gabbe och var
tvungen och vinna och Gabbe fick inte bli bättre än trea.
Då skulle jag vinna med flest segrar.
Jag var otroligt taggad inför finalen, Nu
skulle inget få stoppa mig, om jag så skulle behöva och
köra på två hjul runt hela banan för och passera
konkurrenterna så skulle jag banne mig göra detta.
Jag fick en bra start och var snabbt i
rygg på Jörgen Pettersson. Vi avancerade upp genom fältet
fram till Peter Ericsson, Nu såg jag min chans och ta
Jörgen. Jag gick på innern efter start rakan och sedan på
yttern i Paris kurvan. Jag var förbi Jörgen och jämsides
med Peter Eriksson men fick släppa när jag driftade ut mot
körbsen och kom med hjulparet ut i gruset. Nu tappade jag
även till Jörgen igen. Men nu växte hornen ut genom
hjälmen och jag klippte både Peter och Jörgen. När jag
sedan fick se Anders Gabrielsson så förstod jag att det
kanske skulle gå vägen. Som jag körde, Mina varvtider var
nere på höga 1.17 tider. Helt klart är att det sitter i
huvet om man ska åka riktigt fort, och det har jag bevisat
vid ett flertal tillfällen tidigare. Lika ofta får
konkurrenterna spader och undrar hur i hela friden kan
detta kan vara möjligt ??.Jag har förstått vidden av
mental träning. Det är något som definitivt inte ska
underskattas.
Tillbaka till min jakt på Gabbe, Jag såg
att Thomas Mullen låg framför och kunde passera relativt
lätt, Jag tror inte att Anders satte emot utan
koncentrerade sig på Radical placeringen. Mullin var näsat
mål. Till min förvåning såg jag nu att Hans Karinen låg en
bra bit före Mullin vilket inte var bra. Jag fick en lucka
snabbt på Mullin efter att han bromsat sent vilket visade
sig vara bromsproblem. Nu återstod endast 4 varv av 12 och
Hans Karinen körde fort och jag tyckte inte att jag tog in
tillräckligt på honom. Nu fick det bära eller brista. Jag
tittade på hans bromspunkter och sen tvingade mig mot de
naturliga instinkterna till och bromsa 5, 10 meter senare.
Detta gjorde att jag var nere på 1.17.59 som bäst. Nu tog
jag in på honom och var ikapp när vi gick ut på näst sista
varvet. Då visade jag mig på innern efter start rakan och
in i Paris kurvan. Jag var inte tillräckligt nära för ett
allvarligt försök men ändå ville jag kolla om Hans var med
beredd eller om det skulle dyka upp en möjlighet.
Nu tänkte jag att slutet på rakan får ändå
bli den plats där jag sätter in en sen inbromsning som ett
allvarligt försök. Detta gick precis vägen, Jag hade honom
på insidan på utgången från kurvan men ändå inte så att
jag skulle tappa den nyvunna ledningen. Nu gick jag ut på
det sista varvet och fokuserade på och hålla tempot uppe
och inte göra några misstag. GUD VILKEN KÄNSLA OCH GÅ IN I
SISTA SVÄNG OCH SE MÅLFLAGGAN.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.
Det är få förunnat och få uppleva detta
men de som vet hur det känns kan intyga att det går nästan
inte och beskriva så skönt är det.
När jag sedan blir förärad av Teamet och
Sponsorn Skylt & Text med en "Gul ledar tröja" där det
står CHAMPION Sportscar Challenge då är lyckan total. |